BÅTHISTORISKA RIKSFÖRBUNDET STIFTELSEN SKÄRGÅRDSBÅTEN
SVERIGES SEGELFARTYGSFÖRENING SVERIGES ÅNGBÅTSFÖRENING
Stockholm den 18 januari 2012
Statsrådet och chefen för Kulturdepartementet
Lena Adelsohn Liljeroth
Kulturdepartementet
103 33 Stockholm
Hemställan om värn för det flytande kulturarvet
Sveriges bestånd av äldre fartyg – skepp och båtar – i bevarat traditionellt utförande är en unik kulturskatt som gynnats av landets långvariga fred, klimat- och sjöfaktorer samt tekniska tradition. Medlemmar av Båthistoriska Riksförbundet, Stiftelsen Skärgårdsbåten, Sveriges Segelfartygsförening, och Sveriges Ångbåtsförening upplever att detta kulturarv nu är hotat. Föreningarna har därför inlett ett samarbete för att, inte minst, uppmärksamma regeringen på det allvarliga läget.
Drygt ett hundratal segel- och ångskepp samt knappt 60 fritidsbåtar har K-märkts och ett 60-tal fartyg har blivit klassade som traditionsfartyg. I bevarandet och brukandet av detta kulturarv är många tusen personer engagerade som besättningsmän på brygga, maskin, kök, i riggen och på däck medan andra gör sina huvudsakliga insatser för skeppens restaurering och underhåll.
Medan äldre segel- och ångfartyg är något hundratal kan äldre fritidsbåtar räknas i tusental. Denna mängd är ett kulturarv i sig, inte minst som dessa alltjämt brukas som fritidsbåtar. Också de möter tilltagande problem från statliga myndigheter, som föga beaktar deras särart i förhållande till nyare båtar.
Många av skeppen drivs av ideella föreningar, medan de privatägda fritidsbåtarna ofta hanteras inom ramen för likaledes ideella båtklubbar och deras varv. Flertalet av dessa sammanslutningar bedriver skol- eller utbildningsverksamhet för inte minst barn och ungdomar. Denna del av civilsamhället ger stora möjligheter till gemenskap mellan generationerna, där traditionella färdigheter och sjömanskap uppmuntras och främjas, då underhållet av fartygen ofta förutsätter användandet av traditionella material och hantverksmetoder. Nya generationer lär sig att bruka, underhålla och reparera de historiska fartygen med hjälp av gamla tekniker.
Bevarandet och inte minst brukandet av detta kulturarv sker huvudsakligen med rent ideella, icke vinstdrivande eller privata krafter. Trots detta krävs stora ekonomiska resurser – särskilt för de större fartygen – förutom enskilda arbetsinsatser, då det ligger i sakens natur att brukande och bevarande sker på ett traditionellt och mindre tidsenligt sätt. I och med detta blir också drift och underhåll dyrare för historiska fartyg än för moderna fartyg. Exempelvis kan vissa arbeten endast utföras vid varv med speciell kompetens. Flera fartyg har tvingats lämna landet av ekonomiska skäl då många ägare, oavsett om de är redare för traditionsfartyg eller ägare av exempelvis en skärgårdskryssare, brottas med bristande ekonomiska och/eller tidsmässiga resurser. Kan inte dessa problem hanteras tvingas många att sälja ut fartygen, varvid köparen alltför ofta enbart finns i utlandet.
Mot ovan beskrivna bakgrund efterlyser vi större förståelse för de historiska fartygens särart från myndigheternas sida. Hänsyn till kulturarvsdimensionen behöver inte stå i motsatsställning till kraven på säkerhet och miljö. Frågeställningarna kan variera för de olika fartygsslagen, men problemen är gemensamma, nämligen bristande ekonomiska resurser och myndigheternas regelverk.
EU-kommissionens arbete med ett nytt direktiv för att reglera verksamheten med seglande skepp och historiska skepp, kan komma att bli av stor betydelse för möjligheten att bevara och bruka våra fartyg och båtar. I de dokument vi sett från Committee on Safe Seas, COSS, som förbereder detta, har vi inte, till skillnad från våra grannländer, noterat några ståndpunkter från Sverige. Vi anser det angeläget Sverige agerar aktivt så det kommande direktivet får en sådan utformning att vårt flytande kulturarvet kan bevaras.
I Norge har regeringen och stortinget satt ”fartøyvern” på dagordningen och gett norske riksantikvarien i uppdrag at utarbeta en nationell plan avseende ”verneverdige” fartyg för åren 2010–2017.
I bilagor till denna skrivelse redovisar några föreningar de problem som främst tynger deras medlemmar.
Hemställan
Mot bakgrund av de nämnda svårigheterna att förvalta det flytande kulturarvet önskar vi att kulturministern tar initiativ till en utredning om värdet av det flytande kulturarvet och hur dess brukande och bevarande skall värnas.
Vi skulle också uppskatta möjligheten av att vid ett möte med statsrådet få utveckla dessa frågeställningar.
Problem och möjligheter för det seglande kulturarvet
Sverige har en unik tillgång i alla de segelskutor som en gång transporterat varor runt våra kuster och
hav och som bevarats, klassats som traditionsfartyg, underhålls och seglas som skolskepp eller som
fritidsfartyg för ideella föreningar eller privatpersoner. Flera av dem är K-märkta. Många fartyg drivs
med en hög pedagogisk ambition både när det gäller sjömanskap och kulturhistoria. De ger skolklasser
och andra ungdomar chansen att vistas tillsammans på en begränsad yta, utsättas för väder och vind
samt lära sig samarbete och vad man kan åstadkomma med det. Skutverksamheten erbjuder ett aktivt
föreningsliv för möte mellan generationer i kustbygder och fartygen är ett vackert inslag i hamnar och
skärgårdar till gagn för turism och friluftsliv. Det ligger därför i samhällets intresse att värna detta
seglande kulturarv och tillgängligheten till det.
Europarådet har också i sin rekommendation No 1486/2000 uppmanat alla Europas regeringar att
verkningsfullt stödja och underlätta all verksamhet med traditionella fartyg och traditionell sjöfart.
Transportstyrelsen beslutar vilka fartyg som skall anses vara traditionsfartyg. För att klassas som
traditionsfartyg får det inte drivas med vinstintresse. Intäkter av verksamheten skall i sin helhet gå till
fartygets drift och underhåll. Denna del av civilsamhället drivs oftast av ideella föreningar och med
ideellt arbetande befäl och manskap.
Trots det kämpar praktiskt taget alla redare hårt för att få verksamheten att gå runt. Ibland lyckas inte
detta. Flera historiskt värdefulla och vackra segelfartyg har därför lämnat landet på senare år. Även
om det mesta arbetet på skutor sker oavlönat så krävs det ibland kostnadskrävande reparationer och
underhåll av yrkesmän på skeppsvarv.
Fartygen seglas med moderna säkerhetskrav med ibland traditionella metoder. Detta kräver
ändå kostsamma installationer och anpassningar liksom utbildning av fartygens befäl och övriga
besättningar.
För att det seglande kulturarvet även i fortsättningen skall kunna spela sin roll för ungdomars sociala
utveckling, föreningslivet och för ett värdefullt kulturarvs bevarande måste nedanstående problem
finna sin lösning:
1. Avgifter för besiktningar och certifikat
I år kommer en normalstor skonare som seglar som traditionsfartyg med ungdomar att få betala drygt
60 000kr för besiktning av Transportstyrelsen samt för nödvändiga tillstånd och certifikat. Dessa
avgifter höjdes kraftigt vid årsskiftet. Grundavgiften för inspektion har från 2009 till 2011 exempelvis
höjts från 2595 kr till 9025 kr. Därtill skall besättningarnas behörigheter styrkas med certifikat till en
kostnad av över tusen kr per certifikat.
Dessa kostnader, som är lika stora för kommersiellt bedriven verksamhet som för de ideellt drivna
traditionsfartygen, är en betydande del av fartygens driftsbudget. Vi delar förvisso regeringens
uppfattning att verksamhet som avser tillstånd, tillsyn och registerhållning i huvudsak bör finansieras
med avgifter. Men då antalet kommersiellt drivna handelsfartyg i snabb takt lämnar landet kommer en
orimligt stor del av Transportstyrelsens kostnader att få täckas av de kvarvarande traditionsfartygen.
2
Det kan nämnas att ”vernevärdiga” fartyg enligt Riksantikvarien i Norge är befriade från sådana
avgifter .
Enligt Transportstyrelsens föreskrifter om avgifter inom sjöfartsområdet, TSFS 2010:185 kap1 § 8
kan styrelsen sätta ned eller låta avgifter utgå. Vi föreslår därför, och med hänvisning till ovan nämnde
rekommendation från Europarådet, att traditionsfartygsverksamheten, både avseende fartyg och
personal, skall vara befriad från, eller i vart fall omfattas av kraftigt reducerade, avgifter.
2. Bidrag för underhåll
För K-märkta fartygs underhåll och återställande till ursprungligt skick kan bidrag sökas genom
Statens maritima museer som bl a har till uppgift att ”verka för bevarande och brukande av
kulturhistoriskt värdefulla fartyg”. Vid årets tilldelning kunde 550 000 kr tilldelas det seglande
kulturarvet. Vidare har Riksantikvarieämbetet gett sex miljoner för bidrag till arbetsmuseer.
Flera seglande traditionsfartyg är arbetsmuseer och tre av dem fick sammanlagt 440 000 kr av
bidragssumman.
Dessa bidrag är onekligen värdefulla men långt ifrån tillräckliga för att säkra segelfartygens
överlevnad inom landet. Flera fartyg är i mindre gott skick och kommer inom kort att kräva
omfattande reparationer. Även om mycket arbete görs ideellt så måste större skrovreparationer utföras
av fackmän på varv. Då de flesta seglande traditionsfartyg är av trä innebär det att en den krympande
yrkeskår som kan arbeta med träskrov måste värnas. Stödet till underhåll av fartygen får därigenom
effekten att också bevara en viktig yrkeskår.
Vi bedömer att en tiodubbling av det anslag som genom Statens maritima museer i år tilldelats
segelfartyg är nödvändig inom något år för att hejda en pågående försämring av många fartygs skick.
3. Adekvata säkerhetskrav
Traditionsfartyg måste vara säkra och hanteras säkert. Men säkerhetskraven måste anpassas till
fartygens kulturhistoriska värde och de förhållanden som råder ombord. Fartygen har begränsade
fartresurser, används normalt endast under sommarhalvåret och ombordvarande elever är underställda
samma säkerhetskrav som ordinarie besättning. (När fartygen seglar med passagerare gäller andra
förhållanden.) Ibland förefaller de säkerhetskrav som gäller för moderna fartyg något okänsligt
ställda även på äldre traditionsfartyg. I Sverige fordras den form av radioutrustning och behörigheter
(Global Maritime Distress and Safety System, GMDSS), som internationellt krävs för fartyg med
ett bruttotonnage om 300, även på fartyg med ett brutto mellan 20 och 300. Detta kräver såväl dyr
utrustning som en omfattande utbildning för de som seglar ombord. Kraven innebär också att man inte
kan segla över hela Östersjön utan utrustning och utbildning för mellanvågskommunikation eftersom
räckvidden för VHF lämnar vissa luckor.
Även i övrigt förefaller kraven på seglad sjötid för att få behålla befälsbehörigheter vara högt ställda.
Vi föreslår att säkerhetskraven för segling med traditionsfartyg ses över med beaktande av dels deras
kulturhistoriska värde och dels de särskilda förutsättningar som gäller ombord.
Stockholm den 25 januari 2012.
SVERIGES SEGELFARTYGSFÖRENING
Lars Hultkvist
Sveriges Segelfartygsförening
Box 146
S-444 22 STENUNGSUND
Sverige
.JPG)
.JPG)
